Wilmer och jag har tänt ljus på mina föräldrars grav. Wilmers mormor och morfar som han aldrig fick träffa. För första gången besöker jag graven utan att gråta. Det är konstigt med sorg, den finns där alltid, men tycks ha sin egen cykel. 5 år efter att jag begravde min mamma, så har ilskan över att förlorat min mamma och pappa, den akuta sorgen som kunde komma i de mest absurda sammanhang, för småsaker:
- en blomma jag planterat när de fanns. Blomman lever fortfarande men...
- en helg, då vi inte har någonstans att gå eftersom jag inte kan åka hem...
- jag har inte kräftskiva, kräftor var min pappas favorit...
- lutfisk. Pappa brukade ägna mycket tid åt att själva luta julens lutfisk...
- när barnen blivit utnämnd till matchens lirarare, tappat sin första tand, kommit in på KTH och jag inte kan ringa mamma...
Den sorgefasen har liksom stillnat och gått över i ett lugnt sorgset konstaterande. Visst vaknar jag ibland på nätterna och tänker på dem. Visst saknar jag att ta barnen med mej på eftermiddagarna till mormor och morfar och bara vara. Men det är så det är nu.
Wilmer vill veta allt om sin mormor och morfar och letar efter foton. Det var viktigt för honom att gå till kyrkogården och lägga en fin krans. Vi forsatte till en annan kyrkogård till min mormors grav, där vi tände ett ljus . Wilmer fortsatte med sina frågor och funderingar.
En dag för minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar