Nu har han åkt. Tårarna rann när jag såg tåget mot Stockholm lämna stationen tidigt i morse. Jag hoppade snabbt in i bilen, så fånigt att börja gråta, tur att stationen var öde den tidiga lördagsmorgonen. Jag är ju jätteglad, lycklig för att Nikko kom in på den utbildning han valt och hoppats på. Glad för att han är på väg, glad för att han är glad, glad och stolt över min fina son som ska läsa till Civilingenjör i medieteknik på KTH i fem år.
Men mamma-hjärtat öppnar ändå tårkanalerna (när ingen ser). Nutten flyttar. Min glada pojke som jag har haft nära, nära i 18 år är på väg ut i livet.
Äsch ...dags att rycka upp sej och torka tårarna.
Nu är det ju inte så att vi inte kommer att träffas på fem år. Under hösten "måste" jag tillbringa minst tre dagar per vecka i Stockholm, ibland är det bra att jobba som IT-konsult. Redan på tisdag ska jag vara på plats i huvudstaden, förmodligen med en väska full av saker som Nikko glömt eller vill ha hemifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar