Jag satt och funderade på varför jag inte har tränat idag eller igår eller... Då kom största kidset hem från, just det, dubbla träningspass. Nikko berättar glatt att han först tränat Rugby med skolans lag som tränar för en match där de ska spöa en annan gymnasieskola. På dagens Rugbyträning fick Nikko ett slag på axeln, så den "hoppade ur led lite", ett slag i bröstet så nu gör det ont att andas, sedan föll/flög en spelare på Nikkos ben så "knäna nästan veks åt fel håll", följt av en armbåge på Nikkos näsa så blodet sprutade, efter det sträckte han en stor magmuskel när han kastade sej mot en medspelare, vägrade släppa och vreds runt ett varv. ?!!?
Inte vad en beskyddande mor vill höra sin förstfödde glatt berätta. Jättebra träning idag, sammanfattar sonen, vi ÄR bättre än andra laget och kommer säkert att få åka till Stockholm (det är det de tränar för, vinnarna i skolmatchen går vidare till Stockholm).
-Bra träning? Men, men är det inte farligt, ska ni inte ha skydd? försöker jag.
- Neej, det har man ju inte i Rugby! får jag veta.
Ja efter en sådan träning hade nog jag krupit hem och dött. Men vad gör kidset? Jo, knallar direkt vidare till nästa träningspass en kilometer bort. En och en halv timme hård Taekwondoträning, full av sparkar, hopp och slag.
Nu behöver jag inte fundera på varför jag inte tränar. De mespass jag kallat träning är ju inte värda att ödsla tid på, eller hur?
Hur gick det till, när blev jag töntig, trött och feg? Det är bara att erkänna - Jag blev en sån där mes, som jag aldrig skulle bli.
Kanske dags borsta av dammet från mina gamla Aikido-dräkter, ta ner vapnen från hyllan och återvända till Dojon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar